fler faktoider

fler faktoider

Fariséerna

Vilken politisk-religiös gruppering i nuvarande Israel, aktiv vid tiden för Jesu liv, är det som Hvidtfeldt beskriver här:

De var i högsta grad förankrade i den centrala kultplatsen [templet i Jerusalem] och därmed till religionens mest officiella form. De var strängt konservativa i den bemärkelsen att de höll sig till den traditionella tolkningen av lagen sådan den var nedlagd i de officiellt erkända skrifterna. De tog kategoriskt avstånd från nymodiga, mer eller mindre privata utläggningar.

Konservativa, traditionella, tog avstånd från allt nymodigt och självständigt - visst är det en god beskrivning av fariséerna? Nej, det är saddukéerna, den "tempeladel" (administrationen av templet var till stora delar en familjeaffär, på känt manér) som var fariséernas ständiga fiende. Fariséerna beskrivs istället så här:

De [...] lade vikt vid ett självständigt och mycket grundligt studium av de heliga skrifterna. Avsikten var att nå fram till en förfinad tolkning som kunde tillämpas i så många praktiska situationer som möjligt.

Självständiga studier? Praktiska tillämpningar? Är detta bibelns fariséer, de småaktiga, skenheliga, självgoda petimätrar som blivit ett talesätt, och inte mumlar Jesus i skägget precis när han talar om vad han tycker om dem heller, ormar och huggormsyngel och gravar som är granna på utsidan men fulla med orenheter inuti, med mera; frågan är om ens Djävulen själv tilldelas lika många invektiv.

På den här punkten förefaller religionsforskarna (som ju hämtar sina kunskaper om religiösa ting ur fler källor än Bibeln) att vara ovanligt överens: Bibeln skildrar fariséerna på ett sätt som de inte gjort sig förtjänta av. Jesus skulle faktiskt utan vidare kunna betecknas som en sorts farisé, hur omtumlande tanken än är. Fariséerna trodde t.ex. på själens odödlighet och kroppens fysiska uppståndelse, något som förnekades av saddukéerna eftersom det inte stod i Toran. Fariséerna utgjorde inte samhällets elit, deras flesta anhängare fanns i medelklassen och de hade ett betydligt starkare folkligt stöd än saddukéerna; däremot var de i minoritet i rådet och saknade alltså den formella, officiella makten. Vidare är "fariséer och skriftlärde" inte ett och samma, vilket flera bibelord kan få oss att tro, utan tvärtom var de som var det ena som regel inte det andra.

Frågan är då varför det står som det gör?

Man föreställer sig i allmänhet att evangelierna skrevs med det enda självklara syftet att dokumentera Jesu liv och gärningar. Men sådana ärliga dokumentärer för dokumenterandets egen skull är trots allt en sällsynthet, åtminstone i historisk tid; som regel skrevs de för något specifikare, vardagligare och, om man så vill, lägre syfte. Nu är detta en vetenskap i sig som dels svårligen låter sig sammanfattas, dels är i ständig utveckling, men i huvudsak så går de resonemang jag tagit del av ut på att kristendomen under sin första tid mest var en judisk sekt bland andra, för att så småningom utvecklas till en egen, självständig religion. Det var då - mot slutet av det första århundradet - och därför som evangelierna skrevs, alltså för att bevisa att de gamla skrifterna verkligen förutspår en Messias, och för att påvisa skillnaderna mellan den gamla judendomen och den nya kristendomen, med mera. Fariséerna representerade då judendomens huvudströmning och därmed de kristnas främsta konkurrent. Dessutom är det ju väl känt, att det inte är allom givet att inse vad som skiljer två till synes närliggande läror - försök förklara skillnaderna mellan trotskism och maoism för en ultrakonservativ republikan, för att ta ett exempel - nej, det får vara med någon som är på någotsånär samma våglängd: "I [fariséerna] fann Jesus en samtalspartner mot vilken han kunde avgränsa sin lära", som Religionslexikonet skriver.

Det är värt att tillägga att den rabbinska judendomen är en direkt arvtagare till fariséernas lära. Det är följdaktligen inte så konstigt att judiska teologer som regel har höga tankar om dem, något som alltså inte behöver tolkas som polemik mot kristendomen, dvs. att de skulle acceptera bilden av fariséerna som någon sorts motpol till Jesus. När den moderna judiska religionsvetenskapen framträdde på 1800-talet så gjorde de icke desto mindre till en av sina huvuduppgifter att rentvå fariséerna.

Vad saddukéerna beträffar så har vi ett allvarligt källkritiskt problem: Det mesta av vår kunskap om dem har kommit till oss via deras fiender (som Flavius Josephus och Talmud) och ingenting från dem själva. Det är alltså inte omöjligt att bilden av dem är lika orättvis som evangeliernas bild av fariséerna.

Som Stemberger anmärker så är den tidigaste användningen av ordet fariséer som vi känner till hos Paulus, och saddukéer hos Markus, alltså sedan de i princip upphört att existera. Esséerna var en liten och tämligen obetydlig sekt, men tack vare Döda Havs-rullarna så vet vi ironiskt nog mycket mer om dem än om de långt betydelsefullare fariséerna och saddukérna ihop. En fjärde part var de revolutionära seloterna.

Sen fanns det många andra skiktningar på alla ledder, med såväl politiska som religiösa som kulturella åsikter och motiv; den som tror att komplicerade stridigheter i mellanöstern är av modernt datum är historielös.

Referenser:
Günter Stemberger, Jewish contemporaries of Jesus (Fortress Press 1995)
Svenskt bibliskt uppslagsverk (1962) - inte så ny, men med en mycket läsvärd artikel om fariséerna
Arild Hvidtfeldt, Religion (Forum 1997), sid 134-135
Religionslexikon: fariséer
Nationalencyklopedin: fariséer
Alf Henrikson, En uppslagsbok: fariséer (Nationalencyklopedin 2005)

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

fler faktoider


Hexmaster! - Ett odiskutabelt faktum