fler faktoider

fler faktoider

Jehova

På otaliga ställen i gamla testamentets hebreiska grundtext står JHWH - yod he wav he. Det är Guds namn, och om det ser outtalbart ut så beror det på att hebreiskan på den här tiden inte skrev ut vokaler utan bara konsonanter. Det fungerar bättre än man kanske tror, men naturligtvis kan det ställa till problem när man vill veta det exakta uttalet.

Det exakta uttalet av JHWH var dock inget som dåtidens israeler behövde hålla reda på:

En form av ordet [Herren], adonáj, används i bibeln ofta som ett ärenamn för honom. Den kom dessutom att utnyttjas som ersättning för det egentliga gudsnamnet Jahve, när man av ren vördnad inte vågade uttala det. Man läste adonáj, "Herren" eller "min Herre", då bibeltexten innehöll gudsnamnets fyra konsonater Jhvh. När man började använda skrivtecken för vokalerna skrevs ersättningsordets vokaltecken in vid namnet. Kombinationen av det ursprungliga namnets konsonantbokstäver med det höglästa ordets vokaler har under kristen medeltid oriktigt uppfattats som en verklig namnform. Ur detta missförstånd härrör namnet Jehova (kort vokal i inledande stavelse skiftade lätt från a till e).

Notbok till Bibel 2000

Alltså: Guds namn, som troligen uttalades Jahvé, skrevs JHWH (aningen korrektare än JHVH). När den som läste högt ur bibeln stötte på detta namn sade han inte "Jahve" utan "Adonaj". Då man så småningom började skriva ut vokaler för att närmare ange ordens uttal så hämtade man dem inte från det "Jahve" man läste utan från det "Adonaj" man sade; resultatet blev alltså en mix av två olika ord:

    J     H     W     H
+     a d   o n   a j  
=   J e   H o   V a   H

Nationalencyklopedin kallar det ett "omöjligt ord", kanske är det riktigare att kalla det ett "obefintligt ord" eftersom det varken var vad man läste eller vad man sade utan en kombination av de två. Detta kände dock inte de kristna lärde till, enl. NE var det från 1500-talet som detta felaktiga gudsnamn vann spridning.

Ett annat exempel på den här tekniken nämns i faktoiden Flugornas herre, det är den gamla gudstiteln Melech, "kung", som kombinerats med vokalerna från ordet bosheth, "skamlig", till ett nytt namn, som i våra biblar återges som Molok. Huruvida det även i det fallet rör sig om uttalsanvisningar eller om det är en ren ordlek vet jag inte.

De som på 500-talet ungefär skrev ut vokaliseringen ifråga var de så kallade masoreterna, judiska skriftlärde som gjort det till sin uppgift att bevara de heliga skrifterna så fullständigt som möjligt, något som ju definitivt kräver angivelse av vokalerna, till att börja med. Enligt Torkel Lindahl så var det judisk glömska snarare än kristen sammanblandning som gjorde att resultatet blev som det blev, dvs. fel; eftersom masoreterna var ytterst noggranna så verkar det mindre sannolikt. Även om man var högst obenägna att ändra i de värdefulla konsonanterna så visste man icke desto mindre att det lästa, qere, och det skrivna, ketiv, ibland kunde skilja sig från varandra. Det känns svårt att förvänta sig samma järnkoll från medeltidens kristna. Men oavsett hur det låg till så blev resultatet åtminstone detsamma.

Referenser:
Notboken till Bibel 2000, uppslagsdelen: Herren
Nationalencyklopedin: Jahve
Ola Wikander, I döda språks sällskap (W & W 2006), sid 87
Watchtower (Jehovas Vittnen): God's Name - Its Meaning and Pronunciation
Torkel Lindahl, Om Guds namn m.m., Credo

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

fler faktoider


Hexmaster! - Ett odiskutabelt faktum