Myten om de själlösa kvinnorna

Michael Nolan

Josh Billings gjorde den djupsinniga anmärkningen att "problemet med folk är inte att de inte vet utan att de vet så mycket som är fel". Det finns de som vet att Johannes Chrysostomos sade att "Guds bild återfinns icke hos kvinnan". (I själva verket sade han att "Guds bild återfinns varken hos mannen eller kvinnan".) Det finns de som vet att Thomas av Aquino sade att en kvinna är en defekt man. (I själva verket förnekar han uttryckligen detta inte mindre än fem gånger.) Det finns de som vet att Aristoteles sade att en kvinna är en ofullständig man - en beskrivning som går tillbaka på en översättargroda.

Och så finns det de som vet att på ett kyrkomöte hållet i Mâcon i Bourgogne, Frankrike år 585, förklarade de församlade biskoparna att kvinnor inte har själar. Naturligtvis gjorde de inte något sådant, för om kvinnor inte har själar, hur kan de då bli döpta, ta emot nattvarden, eller som martyrer bli till helgon i himlen? Men det kan ändå vara intressant att ta en titt på historien bakom det påstådda påbudet, för här kan vi se hur en myt uppstår.

Historien börjar, oskyldigt nog, i slutet av 1500-talet. Valentius Acidalius var en lärd ung man som arbetade som lärare i Silesien, i vad som idag är sydvästra Polen. Som så många andra lärda unga män hade han ont om pengar. Han fick idén att tjäna en hederlig slant genom att publicera en underhållande skrift. På latin har ordet homo, liksom engelska man, den huvudsakliga betydelsen "en mänsklig varelse, oavsett kön eller ålder", men även "vuxen man". Valentius roade sig med att använda denna ambiguitet för att "visa" att det i Bibeln påstås att bara vuxna män har själar. Om han trodde att skrift skulle roa folk tog han fel å det grövsta. Simon Geddicus, en lärd lutheran, publicerade en motskrift med titeln Ett försvar för det kvinnliga könet, där han "manligen" (han använde faktiskt ordet viriliter) förklarade sig kunna "krossa vart och ett av Valentius argument," som, till läsarens sorg eller fröjd, fick slag och dog.

Skriften levde dock vidare, ofta bunden tillsammans med Simon Geddicus motskrift, och förefaller ha blivit utgiven i Lyons i Frankrike 1647. Den hade då blivit översatt till italienska, och hade titeln Kvinnor har inte själar och hör inte till det mänskliga släktet, så som åtskilliga passager i Den Heliga Skrift visar. Enligt en samtida källa "tog Italiens damer detta system på mycket olika sätt. Några blev förargade. Andra var likgiltiga, och såg sig som maskiner, med målet att gillra sig själva så att karlarna blev galna". Alla damer tog inte det hela med ro, och en som bar det ståtliga namnet Archangela Tarabotti skrev Ett försvar för kvinnan. På ett eller annat sätt kom Acidalius förhatliga skrift omsider till påven Innocentius X:s kännedom, som lät införa den på den berömda listan över förbjudna böcker (enligt ett påbud daterat den 18 juni 1651). Så mycket för påståendet att kyrkan hävdar att kvinnor inte har själar.

Men tanken att kvinnor inte har själar hade trots allt kommit i omlopp. En som nåddes av den var tydligen Johannes Leyser, en lutheransk pastor från Frankfurt-trakten, för han började propagera för idén, och sökte så bekräftelse för den i kyrkomötet i Mâcon, ett litet koncilium med fyrtiotre biskopar som hölls i Bourgogne år 585. Leyser hade nu blivit kaplan i den danska armén. Spänningen, och utan tvivel även möjligheterna, i det militära livet förefaller att ha förstärkt hans aptit på kvinnlig variation, för 1676 publicerade han ett verk betitlat Polygamins triumf, där han berättade om fördelarna med att ha flera fruar. För att få stöd för en tes om kvinnornas underlägsenhet felciterade han påbuden från kyrkomötet i Mâcon. Leyser skrev: "Bland [kyrkomötets] heliga fäder fanns där en som insisterade på att kvinnor inte kan, och inte borde, kallas 'mänskliga varelser' (homines). Ämnet ansågs så viktigt att det togs upp till en allmän och gudsfruktig diskussion. Till slut, efter många argument för och emot, bestämde [biskoparna] att kvinnor trots allt är människor." Detta är helt osant. I handlingarna från kyrkomötet i Mâcon finns ingen sådan diskussion omnämnd. Där står varken något om kvinnor eller om själar. Vad Leyser gjorde var att återge en felaktig tolkning av en anekdot i Frankernas historia av S:t Gregorius av Tours. Gregorius var biskop i Tours på 500-talet och skrev den utomordentliga historien om regionen. Vid ett tillfälle berättar han om ett kyrkomöte, som kanske var det i Mâcon, kanske inte. Gregorius skriver: "På konciliet framträdde en viss biskop som hävdade att kvinnor inte kan inkluderas i begreppet homo = människa. Han accepterade dock de andra biskoparnas resonemang och vidhöll inte sin åsikt, för det gamla testamentets heliga skrift berättar för oss, att i begynnelsen, då Gud skapade människan, 'till man och kvinna skapade han dem och kallade dem Adam', vilket betyder jordisk man; han kallade även kvinnan Eva, dock använde han om båda ordet homo."

Vad biskoparna diskuterade var alltså betydelsen av ett ord, inte om kvinnor faktiskt har själar eller inte. Leysers bevis var påhittat. En som tog upp tråden var Pierre Bayle, en holländsk kalvinist med påtaglig aversion mot den katolicism som han en gång bekänt sig till. Bayle spann vidare i sin Dictionnaire: "Jag anser det ännu märkligare att finna, ett man på ett koncilium på allvar tog upp frågan huruvida kvinnor är mänskliga varelser, och att man kom fram till att så verkligen var fallet [först] efter en lång debatt." Tidigt på 1800-talet skrev en viss Aime-Martin en rörande bok Lärobok för mödrar där han bekymrat nämner att "folk har gått så långt att de betvivlat deras själar". Politiker såg, sin vana trogen, en möjlighet, och den franska nationalförsamlingen förkastade kyrkans kvinnosyn. Ännu senare kunde man läsa om myten i den engelska tidningen John Bull, publicerad av en viss Horatio Bottomley, som falskeligen utgav sig för att vara parlamentsledamot och som kort därefter slutade i fängelse.

Myten var nu etablerad, och kommer tvivelsutan att fortsätta att återges med samma bestämdhet som den gjort förr. Krigets första offer är den ovälkomna sanningen, den missnöjdes första vapen den välkomna lögnen.

Michael Nolan är professor emeritus på Maurice Kennedy Research Center på University College, Dublin.