Han är större än mig jag

Det heter inte "större än mig" utan "större än jag"

Den vanligaste fråga som alla språkvårdare får tycks vara om man kan säga "jag är större än dig" eller om det måste heta "större än du". Det riktiga svaret idag är att det går bra med båda, eftersom än i det här fallet även kan fungera som en preposition (än dig) och inte bara som en konjunktion (än du).

Gösta Åberg

En annan språkvetare och -vårdare som skrivit om ämnet är Lars-Gunnar Andersson, här är hans argumentation i korthet:

Man säger att det måste heta större än jag med argumentet att uttrycket s.a.s. är en förkortning av större än jag är:

Han är större än mig	>	*Han är större än mig är
Han är större än jag	>	Han är större än jag är

(* betyder att meningen är ogrammatisk.) Vad händer då om man byter ut mig/jag mot sin/hans bror?

Han är större än sin bror	>	*Han är större än sin bror är
Han är större än hans bror	>	Han är större än hans bror är

Den första meningen, som inte bara är helt korrekt utan även den som de flesta föredrar, blir alltså ogrammatisk när man utför samma härledning som ovan. Konsekvensen blir alltså att härledningen är falsk; det finns inget osynligt är i slutet av meningen som man måste ta hänsyn till, utan det går alldeles utmärkt att säga större än mig.

Ett sätt att reagera är att bli en kompromisslös förespråkare för än mig-alternativet, men det är väldigt dumt. Man gör sig då till tolk för en lika stelbent och ogenomtänkt inställning till dessa konstruktioner som den man ville bekämpa. Det bästa sättet att reagera är att det inte spelar någon roll. [...] Om målet för skolans grammatikundervisning är att en enda grammatisk regel skall spridas till samtliga elever, så ta åtminstone en regel som stämmer.

Fredrik Lindström tar upp samma fråga i Världens dåligaste språk, och även om han anser än jag vara såväl logiskt som historiskt korrekt så kommer han fram till samma slutsats i stort - att det på sikt är lönlöst att kämpa emot majoritetens känsla för språk. Till slut är det ju ändå den som avgör vad som är rätt och fel.

Referenser:
Gösta Åberg, Handbok i svenska (Wahlström & Widstrand 2001), sid 163
Lars-Gunnar Andersson, Fult språk (Carlssons 1985), sid 133
Fredrik Lindström, Världens dåligaste språk (Albert Bonniers förlag 2000), sid 111