Utdrag ur Ringarna på vattnet

Nils Östby

"Denna uppsats bygger på ett anförande som jag höll på Folkhälsoinstitutet i mitten av juni 1997 inför min förestående pensionering. Den har sedermera bearbetats och är nu att betrakta som en helt fristående produkt."

Inte bara brödskivor

Kost och motionsaktiviteten (KoM) var den största insats vi gjorde någonsin. Den var enligt modern kommunikationsteknologisk teori planerad långsiktigt (=10 år), den var organisatoriskt mycket genomarbetad med expertgrupper, ledningsgrupper och aktivt arbetande projekt- och arbetsgrupper. Allt efter inspiration av högertrafikomläggningen 1967 som innebar den dittills största och mest genomtänkta informationssatsningen i Sverige. Vi anlitade ansedda informationskonsulter att preparera aktiviteten, varför den planerades med all den kunskap samtidens expertis på området besatt. Vad man kan konstatera så här med facit i hand är att våra konsulter nog var en smula bländade av Högertrafikkommissionen och ifrågasatte aldrig om det var nödvändigt med en så stor och tung organisation för KoM-aktiviteten. Definitivt var det fel att starta med en organisation av den här typen. Det visade sig nämligen att det gick åt väl så mycket energi att driva själva organisationen som att få ut budskapet, vilket många stod redo att bära vidare och hade väntat på i många år.

En annan reflektion såhär 27 år efteråt är, att vi inte hade ordentlig förankring i socialdepartementet. Trots uppvaktningar hos flera departement, riksdagsutskott och andra riksdagsgrupper, partigrupper, myndigheter, sammanslutningar och företag m.m. så fick vi inga bindande löften om pengar, bara en läpparnas bekännelse att vårt initiativ var mycket intressant och angeläget och värt allt stöd. Man placerade med glädje in sitt folk i någon av de otaliga grupperna. Men vi tog det halvutsagda som löften och invaggade oss i den delvis falska föreställningen att allt skulle gå om inte på räls så dock utan större komplikationer. Visades så stort intresse så skulle nog också ekonomin lösa sig. Så får man bara inte tänka om man är en ansvarig statstjänsteman.

Vi fick alltså sjunkande anslag i stället för, som vi räknat med, ökande, vilket hämmade aktiviteten att utvecklas till den stora och dominerande händelse den var avsedd att bli.

Vi fick alltså söka oss nya vägar. Den lösning som valdes var inte okontroversiell, snarare föranledde den ett mycket aktivt motstånd från många medarbetare och kolleger och från folk utanför organisationen. Detta var i början av 70-talet och den politiska debattens vågor gick stundtals mycket höga. Alla hade en åsikt. Och man tog sina åsikter på största allvar. Jag utgjorde själv inget undantag härvidlag. Lösningen var helt enkelt att etablera ett samarbete med dem som hade pengar - näringslivet. Så länge detta skedde i liten skala var reaktionen positiv. Det som inte syns har man inte ont av. Så inträffade emellertid en händelse som skulle förändra Sverige och sätta h-nämnden [nämnden för hälsoupplysning] i händelsernas centrum. Jag syftar givetvis på den s.k. brödkampanjen, de 6-8 brödskivorna. Rekommendationen hade stått att läsa i vårt informationsmaterial sedan lång tid tillbaka. Den medicinska expertgruppen, MEK, rekommenderade således att den svenska folkkosten skulle genomgå vissa kvalitativa förändringar, som t. ex. att grönsaks-, frukt- och fiskkonsumtionen borde öka på bekostnad av fr.a. fett, smör och feta charkuterier. Ni känner budskapet. Det har inte förändrats nämnvärt. MEK ansåg också som en generell regel att brödkonsumtionen - matbröd är ju ett näringrikt, fettfattigt och billigt livsmedel - borde öka. Rekommendationerna hade också kunnat utläsas som 6-8 brödskivor/dag populärt uttryckt. Detta hade alltså stått i våra skrifter i ett par års tid utan att någon reagerat. Då - inom ramen för näringslivssamverkan - mötte oss en vårmorgon 1976 Brödinstitutets plakat från alla stortavlor i staden och från alla T-banestationer med följande expressiva påstående: Socialstyrelsen rekommenderar 6-8 brödskivor per dag.... Händelserna kom nu slag i slag utan någonsomhelst regi. Telefonerna ringde. Tidningarna ville ha stoff för ledarkommentarer, allmänheten ville veta vad som var på gång. Riksdag och departement undrade vad vi höll på med. Storebror hade fått ett ansikte. Men en väsentlig skillnad fanns där om vi jämför med idag. Vi blev inte en enda gång uppringda av TV som ignorerade det hela totalt bortsett från något nyhetsinslag och en del kåserier. Man kan tänka sig vad som skulle ha hänt idag...

Dessutom var Bror Rexed inte på hemmaplan. Bror var som generaldirektör för Socialstyrelsen vår högsta chef samt därtill ordförande i h-nämnden. Han fick budet i Paris. Först blev han förbannad men snart lugnade han ner sig när han erinrade sig att han faktiskt fått en föredragning om kampanjen och insåg att visserligen fanns det risker med händelsen men att all den publicitet vi nu fick var värd miljoner. Den var trots allt positiv jämfört med all annan publicitet om Socialstyrelsen just då.

Han blev sedan vår viktigaste tillskyndare och beskyddare av kampanjen. Brödkampanjen, för vilken alltså Ulf Eklund, vd för Brödinstitutet, var huvudman. Den blev märkligt seglivad. Förutom alla travestier av typ: danska turistbyrån rekommenderar 6-8 resor till Danmark varje år. Svenska sexualstyrelsen (Chat Noir) rekommenderar 6-8 samlag per dag. Moderat ungdom rekommenderar att man avskedar 6-8 byråkrater per dag. Förutom dessa travestier (långt många flera) förekom ledare i varje tidning med självaktning, en rad kolumner och en uppsjö med teckningar. Dessutom kom händelsen in i Pelle Holms Bevingade ord där den nu sitter som en evig påminnelse. Jag kunde väl stanna där och ge ett intryck av frid och fröjd. Men de 6-8 brödskivorna väcker än idag inte enbart igenkännandets stilla smil utan även åtskilligt med ont blod. Bl.a. är det Socialstyrelsens nuvarande chef Claes Örtendahl, som anser att Socialstyrelsens renommé solkats för all framtid och många medarbetare med honom. Bror tyckte tvärtom. Han ansåg att styrelsen vann goodwill. Så olika kan man tolka samma händelse.

Personligen har jag svårt att förstå all denna upprördhet som aktualiseras ständigt. Kan svaret ligga däri månne, att påståendet dels var enkelt, dels omfattade något så banalt som vårt dagliga bröd? Eller var den centrala fråga den om myndighetens rätt (eller som vi tolkade det: skyldighet) att lägga sig i människors vanor och beteenden? Vad vi lärde oss på kuppen var bl.a. att vi inte ska utmana löjet. Det är en oberäknelig kraft som går sin egna vägar, som man inte styr.

Resultat? Faktiskt inte så dåligt. Uppmärksamhetsvärdet var extremt högt faktiskt bland de allra högsta som uppmätts i Sverige, och den noteringen står sig än. Jag minns inte siffrorna men kampanjen ledde till en ökning motsvarande 2 brödskivor per capita till bagarnas glädje. En förändring i konsumtionen som inte uppmärksammats efter förtjänst var att det skedde en långsam övergång till mera kvalitetsbröd som fullkornsbröd. Ett annat biresultat blev ett uppsving för de lokala bagarna på bekostnad av de rikstäckande. De lokala bagarna kunde lättare anpassa sig efter konsumenternas krav. Det lär dock ha jämnat ut sig så småningom. Man kan inte bortse ifrån att kampanjen sannolikt ökade intresset och medvetande för kost och motionsfrågor. Men några siffror kan vi inte redovisa.

Nils Östby var kanslichef på nämnden för hälsoupplysning, Socialstyrelsen, 1973-1984