fler faktoider

fler faktoider

Ättestupan

Det finns här vid vår gård en klippa, som heter Gillings klippa, och där är ett utsprång som vi kallar Ättestupan. Det är så högt, att inget levande väsen kan överleva ett fall därifrån. Det heter Ättestupan därför att vi begränsar vår ätt med den när stora händelser inträffar. Alla våra gamla dör där, befriade från sjukdomar, och far till Oden, och vi sparas besväret att ta hand om våra föräldrar.

Hér er sá hamar við bæ várn, er heitir Gillingshamarr, ok þar í hjá er stapi sá, er vér köllum Ætternisstapa. Hann er svá hár ok þat flug fyrir ofan, at þat kvikendi hefir ekki líf, er þar gengr fyrir niðr. Því heitir þat Ætternisstapi, at þar með fækkum vér várt ætterni, þegar oss þykkir stór kynsl við bera, ok deyja þar allir várir foreldrar fyrir utan alla sótt ok fara þá til Óðins...

Ur Götriks (Götreks, Gautreks) saga

Denna förmodat anrika äldreomsorg har sedan länge avslöjats som en bluff, ett skämt från ett kristet Island riktat mot hedniskt efterblivna skandinaver. Kanske det även senare nyttjats för att svartmåla hedendomen?

De isländska sagorna - Njals saga, Egil Skallagrimssons, med flera - är med rätta berömda för sin ordakonst; i vilken mån man kan använda dem som historiska källor är dock omtvistat. Götriks saga tillhör emellertid de s.k. fornaldarsagorna, nedtecknade något senare än de nämnda (1300-talet), och även om det tekniska handlaget finns där så lyser den realistiska lågan desto svagare; de är avgjort mer "sagor" i den allmänna betydelsen. När exempelvis Götriks mors släkt kastar sig utför stupan även vid mikroskopiska motgångar förefaller det historiska värdet tveksamt, milt uttryckt. Om de som letade efter ättestupor efter att ha läst sagan även utgick ifrån att de som nyttjat den var dummare än tåget vet jag inte.

Eftersom många fornaldarsagor berör Sverige, var intresset för dem större än för andra isländska sagor då svenska vetenskapsmän började läsa dem under 1600-talet. Man ville använda sagorna för att få kunskap om förhållandena i Sverige i forna tider. Götriks saga blev också den saga som först gavs ut och översattes i Sverige, 1664. Det var en av våra första riksantikvarier, Olof Verelius, som gav ut den isländska texten med svensk parallellöversättning och en vetenskaplig notapparat på latin. Han använde orden "ättstapul" och "ättstupa" för att översätta "ætternisstapi", och vi hade fått del av en fornsvensk företeelse av stort kulturhistoriskt intresse. Entustiastiska antikvitetsforskare [mer om detta ord i faktoiden Antikviteter] gav sig ut att söka ättestupor runt om i riket. Man fann också en mångfald klippor och stup som passade beskrivningen utmärkt, och visste nu vad de använts till. Många platser namngavs efter det bruk man nu visste hade övats vid dem. Vi har fortfarande kvar levande traditioner om ättestupor på bestämda platser och som en del av vårt kulturarv.

Mats Malm

Plats för lite historierelativism: Efter 300 år känns namn och traditioner ungefär hur gamla som helst, men huruvida de är genuina, dvs. i detta fall från åtminstone vikingatid, är en helt annan fråga. Historieförbättrande är lika gammalt som historien själv - om inte något äldre...

Götriks saga är den enda isländska källa vari ättestupan nämns vid namn, men Malm tar upp en del andra antydningar om liknande bruk - Johannes Chrysostomos i Konstantinopel om "goterna förr", en romare om skyterna - men eftersom åtminstone dessa exempel har ett avsevärt avstånd i åtminstone rummet så framstår det hela än tydligare som ett sorts standardgrepp när barbarer skall beskrivas. Bevisbördan ligger nu definitivt på den som menar att det hela kan ha ens ett korn av sanning. (Bland de isländska exemplen som Malm nämner finns åtminstone ett där klipputkastning figurerar som dödsstraff, vilket ju är en helt annan sak.)

Sättet att handla strider mot allt vi annars vet om de gamla nordborna. De tycks ha visat stor omsorg om sin ätt och inte minst om de gamla, som ansågs besitta stor kunskap och vara värda all aktning.

Ebbe Schön

Icke desto mindre har begreppet levt kvar förvånansvärt länge, av åtminstone två helt andra och olika skäl: dels ett språkligt/politiskt för att ha något att jämföra en konservativ syn på åldringsvård med, dels ett lokalhistoriskt emedan man, som redan nämnts, hittade en mängd klippor i bygderna som förfäderna nog nyttjade som ättestupor; Westerdahl räknar till tjugoen, varav tolv i Västergötland, där också Götriks saga utspelas.

Från denna på 1600- och 1700-talen i Sverige mycket populära och som en god historisk källa betraktade, men i sjelfva verket fullständigt fantastiska saga förskrifver sig den hos flere historieskrifvare och fornforskare ända in till våra dagar gängse uppgiften att våra förfäder plägade på nämnda sätt beröfva sig lifvet, och man har på ytterst lösa grunder velat än här, än der i vårt land återfinna dylika "ättestupor".

Nordisk Familjebok
med koll på läget 1894

Ätteklubban

Klubba i Tuutari - foto Adam Wainikka
Jordklubbande i Tuutari, Ingermanland, Ryssland, ca 1900.
Foto: Adam Wainikka

Ur Spadarvet (1906) Ur Spadarvet - detalj
Carl Larsson, illustration ur Spadarvet från 1906.

Se här en relaterad tradition: En särskild klubba vars långa skaft skulle ha gjort det möjligt för släkten att samlas i ett kollektivt dråp. Den berättelsen är lika sann, dvs. inte. Klubbor som visats upp (varav en på Nordiska Museet, sägs det) har haft långt vardagligare ändamål. På bilderna här demonstreras ett - att banka sönder jordkokor, och det knappt två sekel efter att Rudebeck (gissningsvis oklubbad) gick in i den eviga vilan. Att ett föremål är i levande :-) bruk hindrar som synes inte mytbildning.

Traditionen, först omtalad av den föga tillförlitlige småländske lokalpatriotiske hävdatecknaren Petter Rudebeck (1660-1710), har hos oss främst levt i Småland och Östergötland men är känd från stora delar av Europa. Den har bl.a. varit knuten till vissa bevarade långskaftade klubbor, som i själva verket är föregångare till slaktklubbor eller vid t.ex. golvläggning använda klubbor.

Nationalencyklopedin

Det är intressant att NE:s artikel (som f.ö. är bättre än den om ättestupan) nämner klubbans utbredning i "stora delar av Europa". En japansk variant som jag inte hittat mycket om är Obasute, ett berg dit de gamla likt elefanter beger sig för att dö. Måhända detta är en global vandringssägen? - Där det osanna alltså är att förfarandet skulle ha varit någon sorts regel, för visst kan man tänka sig självuppoffringar under nödår, och förvisso kan det "ha räckt med ett oerhört sällsynt bruk för att skapa en berättande tradition", som Malm formulerar det.

Referenser:
Götriks saga (Samspråk förlag 1990), i synnerhet översättaren Mats Malms förord
Gautreks saga på isländska
Nationalencyklopedin: ättestupa; ätteklubba
Henrik Williams, professor i nordiska språk: Vem behöver fornisländska?, DN 18 december 2003
Gunnar Ahlberger, Valhall – en ättestupa [ tipstack till Per-Allan Olsson ]
Christer Westerdahl, Ättestupan – en myt
Ebbe Schön, Älvor, troll och talande träd (Semic 2000), sid 14
Nordisk Familjebok: Ättestupa (1894)
Ill. från Mats Morell, Jordbruket i industrisamhället (Natur och Kultur/LTs förlag 2001), sid 268-69
Bonus:
Sukujyrkkämä är tydligen "ättestupa" på finska

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

fler faktoider


Hexmaster! - Ett odiskutabelt faktum