fler faktoider

fler faktoider

Vikingarna

Inledningsvis kan det vara på sin plats att påpeka att vikingen visserligen inte är ohistorisk, men att senare tiders historieskrivning och historieuppfattning (såväl ärlig som oärlig, professionell som folklig) utan tvivel bildat en uppfattning om den sena järnåldern i Skandinavien som få av de beskrivna skulle känna igen.

Det är t.ex. få historiska perioder som är uppdelade med större godtycke än "vikingatiden". Inte så mycket dess slut - kristendomens införande är en betydelsefull brytpunkt på åtskilliga områden - men att någonting ens tillnärmelsevis lika viktigt inträffade när klostret i Lindisfarne plundrades (den händelse som traditionellt anges som vikingatidens början) är helt enkelt inte sant. Ibland får man intrycket att vikingatåg var den självklara karriären för vuxna friska män; tvärtom är de belagda sjörövarna helt få, och det är helt klart att de var långt färre än köpmännen, som i sin tur var långt färre än de som höll sig hemma och brukade jorden. Precis som under järnåldern i sin helhet.

Birkas epitet "vikingastaden" är korrekt såtillvida att stadens existens sammanföll med vikingatiden. Säkert besökte en och annan viking staden, men att dess befolkning skulle ha utgjorts av vikingar är osant. (En annan Birka-relaterad faktoid är att araber bevisligen skulle ha besökt staden. Att man hittat arabiska mynt på platsen betyder givetvis ingenting, eftersom ädla metaller aldrig haft svårt att få lift.)

Så: Ordet "viking" är såpass förvirrat - avses de som begav sig ut på långväga plundringståg, eller samtliga skandinaver under vikingatiden? - att det på fullt allvar föreslagits att man ska göra sig av med det, såväl för sig själv som i sammansättningar som "vikingatid". Så långt behöver man naturligtvis inte gå. Men att förstå vad man hör och läser, för att inte tala om det man säger och skriver, är att rekommendera, i detta fall liksom i övriga.

Vikingarnas hjälmar

Alla vet hur en vikingahjälm ser ut - den har horn

Naturligtvis hade vikingarna inte horn på hjälmarna. I strid skulle hornen fångat upp yx- och svärdshugg och antingen gått av, slungat hjälmen av vikingens huvud, eller - om den satt fast ordentligt - brutit nacken på honom. I vardagligare situationer skulle de varit mindre farliga, men lika obekväma och onödiga.

Detalj från bildstenen från Ardre, 1 Detalj från bildstenen från Ardre, 2 Detalj från bildstenen från Ardre, 3
Detaljer från bildsten från Ardre, Gotland

Detalj från bildstenen från Alskog, 1 Detalj från bildstenen från Alskog, 2 Detalj från bildstenen från Alskog, 3
Detaljer från bildsten från Alskog, Gotland

Det finns inte så många samtida avbildningar av hjälmar men de som finns saknar horn. Man har vidare inte funnit någon vikingahjälm som haft antydan till horn, faktum är att man bara hittat en (1) enda vikingahjälm i hela Skandinavien, vilket kanske innebär att vikingarna inte alls var så glada i hjälmar som man tror - i Westers artikel beskrivs en storman som begravdes med något så osannolikt som en silkesmössa på skulten.

På äldre teckningar, från 1800-talet och så, ser man ofta vikingar med vingar på sina hjälmar, men det ser så oerhört fjantigt ut att den myten tydligen självdött.

Ving-Tor enl. Marvel
Ett undantag: Marvels ving-Thor (Journey
Into Mystery
#125, februari 1966)

Man vet däremot att kelter (som t.ex. Asterix) och germaner under bronsåldern bar hjälmar med såväl horn som vingar, åtminstone i ceremoniella sammanhang. Även om jag inte forskat närmare i saken så antar jag att dessa hjälmar på ett eller annat sätt har överförts till vikingarna under någon av historisk korrekthet mindre besvärad period än vår egen.

Referenser:
Knut Wester, Hvor er alle vikingtidshjelmene?, Tidskrift for Den norske lægeforening

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

Vikingarna och runorna

Numer en egen faktoid: Runor.

Vikingarna och mjödet

På vikingatiden drack man mjöd, dvs. öl gjort på honung

Det skall erkännas att detta är bra nära sanningen, men ett klargörande kan ändå vara på sin plats...

Honungsmjöd är inte öl och inte vin, på samma sätt som öl och vin är skilda ting. Men å andra sidan tillverkades vikingatida mjöd av honung och mältat korn, och eftersom honung även då var mycket dyrare än korn så är det sannolikt att vardagsmjödet var mer öl än mjöd.
Det är inte känt om vikingarna hade biodlingar; om inte så måste honung, och därmed honungsmjöd, ha varit synnerligen exklusivt.

Mjöd dracks även av vikingarnas ättlingar; från Gustav Vasas hov finns en uppgift att man på ett år tillverkade 6.000 liter mjöd av 1.500 kilo honung. Med ett kvarts kilo honung per liter behövs ingen extra sockerkälla som t.ex. malt, varför det kungliga mjödet sannolikt endast bryggdes på honung. Så småningom kom man på hur man kan tillverka socker i industriell skala, varpå detta konkurrerade ut honung som sötningsmedel och därmed även mjödet. Fast då hade man ju upptäckt andra drycker.

På Systembolaget saluförs tid efter annan varor som utges för att vara mjöd. Jag känner inte till något tillfälle då en sådan dryck faktiskt har varit riktigt mjöd; det vanligaste är att det är pilsner med honungssmak, vilket är lika mycket mjöd som spetsad druvjuice är vin. Det är inte bara Bolagets inköpare som på denna punkt är oförmögna att skilja äkta vara från patetiska imitationer, för även utomlands kan man hitta "mjöd" som just inte har något med mjöd att göra.
Läs mer här om Hur man brygger mjöd, som garanterat är äkta vara.

Ett engelskt märke som lär vara genuint går åtminstone i skrivande att beställa eller köpa på vissa platser i landet. Numret är 82261, namnet English Mead. Den som provat får gärna höra av sig.

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

Och någon flugsvamp hade man inte i mjödet, åtminstone inte till vardags och definitivt inte inför strid:

Vikingarna och flugsvampen

När vikingarna skulle slåss drack de mjöd med flugsvamp vilket gjorde att de greps av bärsärkaraseri

Den röda flugsvampen Amanita muscaria har använts som drog av flera folkgrupper, bl.a. sibiriska shamaner. Det är fullt möjligt att även vikingarna tog en flugsvamps-tripp då och då, men inför en strid hade det varit synnerligen olämpligt, av flera skäl:

Viss dåsighet inträder, ibland med muskelryckningar, flämtande andhämtning och domningar i ben och armar. Illamående och kräkningar är vanliga, diarré är mer ovanligt.

Martin Emtenäs

Den här myten har ovanligt nog såväl upphovsman som födelseår dokumenterade: Linné-lärjungen Samuel Ödman, 1784. Denne hade hört talas om hur flugsvamp användes som drog österut, och spekulerade i att även vikingarna ägnat sig åt det eftersom Oden, enligt vad en del trodde, skulle ha varit en historisk person som kommit hit från det hållet.

Hvad som i synnerhet synes mig tala för Flug-svampen i närvarande fråga, är den omständigheten, at dess nyttjande är egenteligen en sed från den delen av Asien, hvarutur ODIN, med sina Asar, gjordt den ryktbara utflyttningen åt vår nord. Ty ehuru distillerkonsten sedermera upfunnit en ginväg til detta mensklighetens vanhedrande misbruk, och således svampens nyttjande kring Donau uphört, så är den dock derifrån blifvit kringspridd med de mer åt norden flyttande och sig deraf ännu betjenade Horder.

Samuel Ödman

En och annan har ställt sig frågan hur vikingarna kunde konsumera en giftig svamp och överleva. Även om de som sagt inte gjorde det på det sätt som man allmänt tror, så är det ju så att röd flugsvamp visserligen är giftig, men inte så giftig att man dör av en knivsudd eller ens en hel svamp. Ole Högberg har hittat en (1) rapport från 1897 där en person i USA dog efter att ha ätit två dussin (24) röda flugsvampar. Som jämförelse dog enligt Giftinformationscentralen minst tolv personer i Sverige mellan 1950 och 1980 efter att ha ätit vit eller lömsk flugsvamp, som inte bara liknar matsvampar utan dessutom är dödliga även om man inte sätter i sig en hel korg. Det är inte för inte som dessa svampar har flera giftkors och den röda flugsvampen bara ett.

Idén om flugsvampen som drog har även inspirerat till en förklaring av dess namn: det skall komma av flygsvamp, svampen som gör så att man flyger. Den är helt ohistorisk. Flugsvampen har fått sitt namn eftersom man använt den som insektsgift.

Referenser:
Martin Emtenäs, Röd flugsvamp (2001), uppsats i svamptoxikologi
Ole Högberg, Flugsvampen och människan, kapitel 2 (Carlsson 2003)
Lena Rainer, Trollföda eller läckerhet?, Sydsvenskan 2004-01-19
SAOB: flugsvamp
*Samuel Ödman, Försök, at utur Naturens Historia förklara de nordiska gamla Kämpars Berserka-gång, KVA:s handlingar (1784), sid 246-247

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

Vikingaskeppens rödvita segel

Dagens avbildningar av vikingaskepp - logotyper, leksaker, vodkaetiketter, filmer, spel, och så vidare - framställer seglen som antingen ofärgade eller färgade; och i det senare fallet är det absolut dominerande mönstret breda och vertikala röd-vita ränder. Man kan lätt få intrycket att det var dåtidens norm, men det finns inget som stöder den uppfattningen.

I slutet av 1800-talet grävdes vikingaskepp fram i Gokstad och Oseberg i Norge. Även om de var mycket välbevarade så fanns det inga textilier kvar annat än som fragment; man antog att det var rester av seglen, vilket alltså inte alls är säkert. På textilierna fanns rester av rött färgpigment - är det därifrån de rödvita ränderna kommer?

Ellida (1876)

En besvärande omständighet för denna teori är det sätt som man 1876, alltså några år innan Gokstads-skeppet grävdes fram, valde att framställa skeppet Ellida i Tegnérs Frithiofs saga. Träsnitten är visserligen inte i färg, men seglet skulle kunna vara i rött och vitt, och under alla omständigheter stämmer det inte överens med textens beskrivning av seglen: "vingarna svarta med kanter af rödt". Jag har letat efter avbildningar i färg av vikingaskepp från tiden före 1880 utan att ha lyckats särskilt väl; den som känner till några sådana är varmt välkommen att höra av sig.

En annan möjlig källa är Snorre Sturlassons saga om Olav den Helige (tack till frodeh på Skalman för tipset). Vid ett tillfälle beskrivs ett skepp som "...var lätt att känna igen, det var ljust på sidorna, målat med vitt och rött, och hade segel med remsor." Det var alltså skeppet som var målat, om seglets färg sägs inget. På Bayeaux-tapeten finns många exempel på fartyg där såväl skrov som segel var riktigt färggranna. Dock saknas rödvita segel.

Olle Hjortzberg (1932): Vikingaflotta
1932 målade Olle Hjortzberg denna vikingaflotta för en skolplansch.
Flera segel är rödvitrandiga, men de dominerar inte på något vis.

Det finns alltså inget som säger att vikingarna inte körde med rutiga och randiga segel i alla tillgängliga färger, faktoiden i det här fallet är att röda och vita ränder skulle ha varit särskilt vanligt, något vi som sagt inte vet någonting om.

Referenser:
Korrespondens med Max Vinner, Vikingeskibsmuseet i Roskilde, oktober 2005
Vikingeskibsmuseet: Woollen sailcloth
Esaias Tegnér, Frithiofs saga (Norsteds 1984, faksimil efter 1876 års upplaga) sid 61 och 99
Jens Wahlstedt, Skolplanschernas Sverige (W & W 2005), sid 24

En annan fråga är hur det kommer sig att så många fartyg över huvud taget förses med rödvitrandiga segel när de ska avbildas; från romerska galärer till piratskepp.

Kommentera
Tipsa om denna sida
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

fler faktoider


Hexmaster! - Ett odiskutabelt faktum