|
YeYe olde shoppe m.m. Uttalet har alltid varit "the", aldrig "ye". Ursprungligen användes þ, som den s.k. thorn-runan, för th-ljudet (dental frikativa, såväl tonande som tonlös; tidigare fanns ännu en krumelur för att särskilja men det är överkurs i detta sammanhang). Senare kom man även att skriva ljudet som vi fortfarande gör, "th". När boktryckarkonsten kom till England så var det med kontinentala typsnitt där þ saknades. Istället skrev man just "th", eller så använde man y såsom varandes mest lik þ till utseendet, om än inte till uttalet. Den ena lösningen föll så småningom ur bruk. I nedanstående text används ett y-liknande þ i ligaturer (= när flera bokstäver bildar en sorts typografisk enhet). De kan som synes stå sida vid sida med "th"-stavningar - man hade en betydligt mer avslappnad inställning till rättstavning förr i tiden.
Liknande skrivsätt kunde användas på t.ex. gravstenar även betydligt längre fram. Här använder man som synes ett odiskutabelt Y trots att man haft fria händer att knacka in ett Þ.
Så alla som kämpat med åäö-problemen i de för engelska anpassade data-standarderna - och vi är många - kan trösta sig med att även engelskan fått anpassa sig en gång i tiden. Obs, det finns även ett gammalt pronomen ye = ni (andra person plural nominativ), som i O, come all ye faithful ("Dagen är kommen" in english). Där skall det alltså uttalas "ye", inte "the". I singularis blir det förresten thou = du, som i alla dessa thou shalt not... Referenser:
|
