fler faktoider

fler faktoider

Älgryttare

Har använts/tänkt att användas militärt i Sverige

Älgar används och har använts som dragdjur på sina håll, fast säkert inte såpass utbrett som det ofta framställs. Men hur var det med militära älg-kavalleriet?

På 1790-talet höll Isak af Darelli, "Sveriges förste älgforskare", i Vängsjöberg i Uppland ett tamt älgpar som han studerade och beskrev ingående. Han lät bl.a. en pojke rida tjuren vilket gick utmärkt (kon blev aldrig lika tam). En praktisk fördel var att man helt slapp ifrån det ideliga öppnandet och stängandet av de otaliga grindarna, eftersom älgen helt enkelt klev över.

I anseende till främmande hästars rädsla för Elgen, är jag derom öfvertygad, att en enda squadron Elg-Ryttare skulle i största hast få hela Kavalleri-Regementen att fly i oordning, och ett enda batteri Kanoner af Elgar – skulle kunna afgöra segern. Det är otvifvelaktigt att de skulle blifva mycket nyttiga i fällt, då de kunna simma öfver djupa strömmar och större sjövikar med beväpnade Ryttarn på ryggen.

Isak af Darelli (1819)

En som kan ha inspirerat till försöken var Johan Fischerström, som på 1700-talet i tidens uppfinningsrika anda konstaterade att vi här klarar oss utan elefanter och kameler, eftersom vi ju har älgar som kan sköta samma sysslor. Allra bäst skulle det kanske bli, om man korsade älgar och åsnor? - I "Elgerier", där "Italienska Åsne-Hingstar skulle få accopulera [kopulera, para] sig med wåra Norländske Elgkor". Han nämner även att älgar förr använts allmänt i postväsendet, vilket måtte vara en kraftig överdrift om inte ren saga, och belägg har aldrig påträffats. (Fischerströms bok heter förresten Den enfaldige naturforskaren, läs mer om det luriga ordet "enfaldig" i faktoiden Enfaldig).

I slutet av 1800-talet nämner Alfred Brehm i sin spridda Djurens liv att en svensk kung haft långt framskridna planer på att inrätta just ett älg-kavalleri. I en redogörelse för af Darellis försök som publicerades 1908 konstateras på fullt allvar att "särskildt i Norrland skulle ett elgrytteri kunna blifva af stor betydelse". Och så vidare. Vare sig man lägger älgryttarna i framtiden eller det förflutna (många kungar förekommer, de vanligaste är Karl XI och Karl XII) så är konceptet tillräckligt fascinerande för att göra denna myt enastående seglivad. Men en myt är det - om ingen kan hitta några belägg som visar motsatsen, såklart.

En ofta nämnd källa är Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555. I detta ofantligt rika verk nämns älgar ("eller vildåsnor" som han hela tiden kallar dem, om det nu beror på språklig eller zoologisk osäkerhet) såsom varandes "ofantligt snabba" och uthålliga djur, "200 italienska mil [300 km] utan att intaga föda" skulle till exempel inte vara några problem. Olaus Magnus nämner även en kunglig lag som skulle ha stiftats mot älgridning (för att hindra att brottslingar skulle kunna använda dem för flykt), den tillskrivs därför ofta den samtide Gustav Vasa eller, av senare skribenter, Karl IX (som levde 1550-1611). Även här saknas belägg helt.

Här nämns ett liknande förbud, stiftat av en annan anledning:

Vi erinra oss ha sett någonstädes, att vid ett tillfälle det utfärdades förbud i någon af de större städerna i Östersjöprovinserna mot att komma inåkande i staden efter elg, på grund däraf att hästarne skyggade för dessa ovanliga dragare. Grefve L. Douglas har benäget meddelat, att en af hans förfäder fått mottaga ett liknande förbud från K. Befallningshafvande i Östergötland.

Fauna och flora (1908)

Att alla hästar skulle ha en instinktiv rädsla för älgar är dock en myt. Naturligtvis varierar det från individ till individ, och det underlättar om ryttaren blir nervös av älgar, men det finns gott om hästar i landet som inte har, och aldrig haft, någon älg-skräck.

Not: En fundamental skillnad mellan älgar och exempelvis hästar är att de senare lever i en hierarkisk flock, tamhästar betraktar helt enkelt människor som sina ledardjur (är det åtminstone tänkt). Enstaka älgar kan bli tama, men de har inte underkastelsen "i blodet" på samma sätt.

Relaterad läsning finns i Jared Diamonds Vete, vapen och virus, där han detaljerat redogör för hur det kommer sig, att av alla oräkneliga som funnits tillgängliga, så hade mänskligheten fram till 1900-talet bara domesticerat futtiga fjorton lite större däggdjursarter: fåret, geten, kon, svinet, hästen, dromedaren, kamelen, laman/alpackan, åsnan, renen, vattenbuffeln, tamjaken, balioxen och gayalen (en domesticerad form av oxdjursarten gaur, förekommer i sydostasien). Nog har försök gjorts, även långt allvarligare än de spridda i älg-väg, men problemet är att en rad egenskaper krävs - och det räcker att en av dem saknas för att domesticering skall vara dömd att misslyckas:*

Äktenskapet mellan djurart och människa blir i de flesta fall olyckligt, av ett eller flera skäl av många tänkbara: djurets kost, växttakt, parningsvanor, läggning, panikbenägenhet och flera bestämda sociala drag. Bara en liten procentandel däggdjursarter har ingått lyckliga äktenskap med människor, tack vare att de gått bra ihop i dessa avseenden.

* Diamond kallar detta för Anna Karenina-principen, efter en beskrivning ur Tolstojs bok: "Alla lyckliga familjer är likadana; varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt".

Referenser:
Elgen som husdjur, Fauna och flora (1908)
Åsa & Mats Ottosson: Mer vild än tam, ur Älg - i skog, myt och gryta (W & W 2004), sid 62-70 (se även fler älg-myter på sid 73-75)
Tommy Hammarström, Älgen (Bokförlaget Max Ström 2004), sid 120-127
Sune Björklöfs svar på insändare, Populär Historia nr 5 1995
Jared Diamond: Vete, vapen och virus (Norstedts 1999), kapitel 8
Ej synad i detalj:
Alfred Brehm, Thierleben, vol. 3 Die Säugetiere (1900): Der Elch oder Elen inscannad

Kommentera
Tipsa om denna faktoid
Sätt betyg: Jättebra | Bra | Godkänd | Dålig

Tack till du som tipsade om Diamonds bok (har förlagt ditt namn)
och en särskild hälsning till den aspirerande älgryttaren
Kjell Johansson på Dalslands Aktiviteter

fler faktoider


Hexmaster! - Ett odiskutabelt faktum